Det finns ett ordspråk som säger att den enda människan man kan ändra på, det är sig själv.

Jag håller med. I höstas mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag tror ingen förstod riktigt hur det var, jag har ett bra pokerface och ett fejkat leende som de flesta tror på. Men när man mår så dåligt att du känner dig helt svart på insidan och som ett skal med skinn på så är det dags att göra någonting. Jag insåg att jag måsta ta en paus från livet och börja jobba med mig själv. för trots allt är allting som händer mig, mitt fel och mina handlingar.

Jag började träna varje dag och var aldrig ute längre. Jag förändrades, och det var inte mitt yttre som förändrades utan det var min insida. Jag började plötsligt inse att livet har fina kvaliter och mitt svarta, trasiga inre börjades sakta men säkert byggas upp och bli ljusare. Jag började hitta mig själv och ett tag kände jag att, ja jag duger. Jag är bra som jag är.

Men livet, är allt annat än en dans på rosor även om grunden är bra. det är en berg och dalbana och ibland faller man, långt ner i dalen. Jag tror att det är så för alla. Jag är rädd för ensamheten, är rädd för att bli lämnad. Jag hatar att bråka med människor som betyder något för mig, jag tar åt mig, även fast jag inte borde när någon säger någonting elakt. Men i grund och botten så tror jag att alla gör det. Vi är trots allt, bara människor som försöker överleva och göra vårat bästa i denna egentligen, helt sjuka värld.